Nej till förändring. Motborgare tar över

Förut var vi alla medborgare. I ett land, och kanske även i en union. Vissa såg sig även som världsmedborgare.

Hallå, finns det några medborgare kvar?

Anledningen till att jag oroligt undrar detta, är att nejsägandet verkar ta över i Europa. Föreslå en förändring, vad som helst, och majoriteten säger garanterat nej. Europa har blivit som Jämtland. Det känns skönt att sätta sig på tvären. Visserligen har man tidigare röstat fram sina politiska representanter, men nu säger man i protest nej till sin egen röst. Tillståndet för medborgaren är kritiskt. Medborgaren har blivit en motborgare.

Precis som när föräldrar försöker uppfostra sina barn, borde de folkvalda dock anlägga moteld genom omvänd psykologi: Se till att ställa frågan så att ett nej leder vidare. T ex: "Vill du att det ska vara precis som nu?" Majoriteten lär säga nej, och en ny, mödosamt ihopsnickrad, och minutiöst kompromissad konstitution kan antas. Och vi kan äntligen fortsätta med en av livets viktigare meningar - att gå vidare.