Attention = 0 på Nätokraternas elitlista

Alexander Bard och Jan Söderqvist, författarna till de faktiskt omvälvande böckerna Nätokraterna och Det globala imperiet, försöker måhända leva som de lär, och i böckerna förutspås att den nya eliten kommer att sluta sig i exklusiva sällskap när "attention" blir det viktiga. Attention definieras som trovärdighet x uppmärksamhet, så när Bard så startade sin Elitlista, såg jag framför mig en sammanslutning av morgondagens nätokrater - en samling skarpa hjärnor som inte kommer låta sig förfalla till den konsumtionspöbel som sägs bli den nya underklassen. När listan nu visar sig innehålla lågt skvaller utan nytta sjunker attentionen till noll, åtminstone för mig .

Ett citat av Bard/Söderqvist kan vara på sin plats:

Varje nätverk med minsta ambition att vara attraktivt och framgångsrikt måsta gallra hårt bland de presumtiva medlemmarna, annars kollapsar det snart under trycket av den störtflod av irrelevant information som väller in och fyller upp det begränsade utrymmet. En sådan utveckling leder ofelbart till att nyckelmedlemmarna tappar tålamodet och låter sig lockas över till andra nätverk där policyn är mer restriktiv, varpå det nätverk de lämnar bakom sig förvandlas till ett tomt och dödsdömt skal av maktlösa aktörer som förvirrat producerar irrelevant nonsens.

(Nätokraterna s 204).

Med dessa böcker som facit, måste Elitlistan ses som en grov sarkasm riktad mot listans medlemmar och de etablerade medier dessa oftast återfinns i.

Maillistan måste dessutom ses som tekniskt något föråldrad, och likheten med Socialdemokraternas fabricerade mail-lögner är slående. Att packas ihop med Socialdemokraterna och deras maktambitioner måste såra dem djupt, eftersom böckerna även förutspår statens och demokratins död.
Ett litet tips till Bard/Söderqvist, från Bard/Söderqvist:

När information produceras i överflöd blir attention den stora bristvaran. I de nätokratiska nätverken har information i sig därför ett begränsat värdet. Snarare sätts ett värde på att slippa all den onödiga information, för att kunna frigöra värdefull tid och möjliggöra koncentration. Den information som efterfrågas måste vara relevant och tillförlitlig, och helst också exklusiv, och denna särskilt värdefulla information hålls enbart inom de högsta nätverken.

(Nätokraterna s 208)

Elit hör definitivt inte till de högsta nätverken... Ibland, när man känner sig som en analytisk ensamvarg utan hem i tillvaron, uppstår en påtaglig dragning till nätverken och den gemenskap och intellektuella förbrödning dessa skulle kunna ge. Nätverket Elit kan nu strykas från intresselistan för gott.

Däremot: Läs böckerna!

Andra bloggar om: Alexander Bard, Elit, Nätokraterna

Mats Lindström - produkt av en maktberoende kultur

Socialdemokratin brukar sällan ställa individen ensam svars för vare sig framgångar eller misslyckanden. Allt sker i ett socialt sammanhang. I detta kan man bara hålla med, och dessutom notera att det i högsta grad även gäller agerandet inom den röda rörelsen.

Den frustration som Mats Lindström anger som avgörande för beslutet att skicka falsk och förtalande e-post om Fredrik Reinfeldt med familj, har med all sannolikhet förstärkts av den kultur som råder inom socialdemokratin. Mats Lindströms partivänner med Marita "Det kändes som en statskupp" Ulvskog i spetsen, har åtskilliga gånger och i bästa öststatspropagandistiska stil tummat på sanningen i sin iver att till varje pris behålla makten. Kritiker stämplas som landsförrädare som ska tystas, och medborgarna skräms med hotande högerspöken, systemskiften och dolda agendor.

Och demokratin då? Den är bara ivägen för de som nu riskerar att förlora sin existentiella plattform. Det långa makthavandet har skapat så många personliga beroenden att man inte kan hantera ens ett tillfälligt maktskifte. Just detta gör saken ännu viktigare. Ett maktskifte är nödvändigt oavsett politisk inriktning. Ett maktskifte behövs för att bryta rörelsens korrumperade strukturer.

Patetiskt försvar för yttrandefriheten

Det paradoxala är att kristna högerkrafter i USA nu gör gemensam sak med förstryckta muslimer, och utnyttjar sin rätt att bojkotta kommersiella varor i syfte att försvara rätten att bli respekterad oavsett vilken religiös inriktning man råkar ha. De som känner sig träffade och gör sig reda att dra sin lans är alla de liberalismens Don Quijotes som frodas i medier och bloggar. Det ännu mer paradoxala är måhända att Tillståndet, denna hemvist för den fria tanken, känner sig manad att ställa sig på religionens sida i denna tuppfäktning mellan religiösa och liberala knickedicker. Tokliberalerna är fångna i sitt stelnade "okränkbara" frihetstänkande, som var relevant 1789, men som nu i informationssamhällets tid är i akut behov av uppdatering om man vill undvika att bli förkläde åt maktapparaten i väst. Än så länge saknas dock självinsikten. Ut och slåss med väderkvarnarna bara!

"Don Quijote, Riddaren av den Sorgliga Skepnaden, rider tillsammans med sin väpnare Sancho Panza ut i världen för att söka det stora äventyret. Riddaren är idealisten, som ständigt kämpar mot vad han uppfattar som ont och orättvist, utan att tänka på vad hans handlande får för konsekvenser. Väpnaren är realisten som handlar efter sunt förnuft och rättar sig efter verkligheten."

Nydanande TV

En titt i kristallkulan:
Nya Big Brother kommer ha Thomas Bodström som programledare. Samtliga muslimer är tvångsanslutna till tävlingen. Alla avlyssnas, och sägs något som hotar öppenheten i vårt samhälle, tex Sverige skulle må bra av ett regeringsbyte, utvisas man till Danmark, där man i direktsändning jagas av Pia Kjaersgaards hantlangare.

När yttranden leder till krig

Tidningsgubbar, som Per T Olsson, är smidiga som kylskåp, när de inte förmår tänka nytt och sätta yttrandefriheten i ett större sammanhang. Vad är det t ex för avgörande skillnad mellan att yttra sig och att "handla"? I dagens cybervärld kan ett meddelande göra lika stor skada som en misil. Därför kan inte rätten att yttra sig oavsett konsekvenser försvaras. Yttranden görs alltid i ett sammanhang, och påverkar omgivningen mer eller mindre, och kan i vissa fall utgöra en krigshandling. Detta är en absolut rättighet endast för dem som hävdar individens totala frihet, och exempelvis rätt att bära och använda vapen.

Fega yttrandefrihetsfundamentalister

De flesta verkar tycka att det var missriktat att publicera karikatyrteckningar på Muhammed, men några ihärdiga "försvarare för yttrandefriheten" ger sig inte. Några av dessa är så oförsonliga att de skulle försvara denna frihet om det så ledde till jordens undergång i tredje världskriget. När man hävdar att "yttrandefriheten är helig", är man själv en representant för de religiösa domäner som man försökte kritisera.
Vare sig det handlar om skvallerjournalistik riktad mot enskilda, eller kränkande av främlingar är dessa yttrandefrihetsfundamentalister patetiska representanter för en alltför självcentrerad västvärld.

Vill man verkligen överskrida tabun, och pröva vad yttrandefriheten är värd, kunde man tex publicera barnporrbilder, med argumentet att allmänheten inte annars skulle förstå. Då skulle man ställas mot det inhemska etablissemanget och dessutom mot egna lagar, vilket är mer rakryggat än att ge sig på muslimer.

http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_11720851.asp
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=518350
http://english.aljazeera.net/NR/exeres/B656C415-F0B8-488A-8C2B-14014EF1B3A8.htm

Lita inte på något amerikanskt företag

Alla amerikanska företag trillar dit för eller senare. Till sist är det pengarna som styr, alla etiskt korrekta catch phrases till trots. Google, MSN och Yahoo sitter i samma båt. Dags att byta sökmotor, kanske till Exalead (http://www.exalead.com/search, med kategoriserad sökning i flera nivåer?

Den demokratiska paradoxen

Alla som befinner sig inom ett system kommer att misslyckas att se detta i hela sin omfattning. Man kan inte omfamna sig själv. Det finns alltid sanningar som inte går att bekräfta såvida man inte spränger gränserna och gör sig till outsider. Denna ovetenskapliga populärversion av Gödels teorem stämmer väl in på demokratin. Detta enligt väst optimala samhällssystem lider av en fundamental brist som politiker och andra försvarare har svårt att tackla: Ett odemokratiskt parti kan få makten i ett demokratiskt val. Detta kan leda till att demokrater tvingas ta till odemokratiska metoder för att försvara det etablerade systemet. Det Palestinska valet visar detta, liksom USA:s uppenbara svårigheter att trycka in demokrati i Irak.

Vissa tror att detta kan förhindras genom att man i en "demokratisk" process får de som tycker "fel" att byta åsikt. Är man bara tillräckligt idog kan man (med hjälp av ett rejält slagträ) få vem som helst att hålla med.

Eftersom man har rätt.

För det har man ju alltid som demokrat, eller hur?

Kampen mot förändring gör politiken iskall

I en fantastisk essä skriver Carsen Jensen:

Ett liv utan välfärdsstat är européernas verkliga mardröm. Det är därför den europeiska politiken förvandlats till ett slags trasig tidsmaskin, som inte längre kan resa till framtiden. Dess enda funktion är att få tiden att stå stilla.

Sveriges socialdemokrater utgör ett magnifikt exempel på detta, vilket lätt kan förklaras av den långa tiden vid makten. All förändring innebär ju en attack mot rörelsens hjältar och den egna idiologin.

Konsekvensen enligt Jensen:

Välfärdsstaten är inte längre en garanti för stabilitet och ett bålverk mot social oro, utan har blivit till en garanti för stagnation som skapar ett nytt kastsystem för de marginaliserade.

Det är därför Thomas Bodström, Barbro Holmberg och resten av regeringen nu för en klart inhuman politik, en politik som kontakten med humanismen och den tidigare bland demokratiska partier så stolta devisen att alla människors har lika värde.

Trots alla försök att hålla fast vid välfärdsstaten som den trygga hemvisten (för de lyckliga som råkat födas på rätt ställe), traskar tiden på, och globaliseringen med den.

Ett tips för de som önskar stanna tiden: Absoluta nollpunkten är −273,15 °C. Då existerar ingen rörelseenergi hos atomerna, vilket bör borga för ett förändringsfritt, om än nerfruset samhälle. Det är väl dit regeringen är på väg?

För stora ambitioner

Ibland har man för stora ambitioner.
Eller fel utrustning.

Vem i Statens tjänst tar personligt ansvar?

Staten känner sig ofta hotad numera. Terrorister, kriminella nätverk, flyktingar, aktivister, människor i största allmänhet - ja kanske även du och jag.. Klart Staten känner sig trängd.. Därför vidtas åtgärder som paradoxalt nog drabbar dess uppdragsgivare, dvs medborgarna.
Då kan det kanske kännas bra att det åtminstone är riktiga människor som arbetar och verkställer det mesta Staten tar sig för?
Men det värsta är att alla som verkar inom myndigheter, organisationer och företag, och därmed tar på sig en övverrock i form av en ideologi, demokratiskt fattade beslut, en affärsidé eller vad man nu är satt att verka för, alla vi som arbetar med detta tvingas kompromissa vad gäller de personliga referenserna, och slutar i värsta fall att agera som människor.
Är detta kanske priset man måste betala för att världen ska kunna kallas civiliserad?
Eller är det tvärt om? Är vi civiliserade endast om vi ger upp våra yrkesroller, och uppträder som civila, tänkande människor med personligt ansvar? I så fall har vi den senaste tiden fjärmat oss det civiliserade, och övergått i en kamp mellan kollektiva memer. Från religioner till varumärken, allt styr oss, och vi har inget eget val, och ingen möjlighet att vare sig göra något eget, eller ta personligt ansvar.. Detta gäller naturligtvis även UD och Migrationsverket..

Kan militären lösa alla problem?

Militären sägs ofta vara det sista och mest effektiva vapnet mot allehanda katastrofer. Unga soldater utan allmänbildning ska ersätta experter inom vård, informationshantering, IT mm. Så går det som det går också. Läs mer i artikeln Livräddare med Vapen av Carsten Jensen, som bla beskriver hur amerikanska myndigheter hanterade orkanen i New Orleans.