När direktdemokratin kör av vägen

Ibland är direktdemokrati fel. Tex när man åker buss, och när man ska utveckla EU. Ingen skulle väl komma på tanken att låta passagerarna rösta om ett filbyte. Chauffören är utsedd och har fått förtroendet. Det känns säkrast så.

Alla kottars rättigheter

När man åker mellan Stockholm och Göteborg med tåg ser man det tydligt: Frånvaron av människor i Sverige. Ett stort land med små och spridda städer. Är det måhända ett hopplöst företag för staten att servera medborgarna infrastruktur och välfärd i hela Sverige? Ändå har svenskarna den stolta ambitionen att just hela Sverige ska leva. Därför är vi beredda att bygga 3G-master för varenda kotte, bokstavligt talat. Och inte bara en, utan tre, så att vi i valfrihetens tidevarv kan få välja. PTS har inte fått stå till svars för detta dyra planexperiment.
Vi har fått ett paradoxalt system, där infrastrukturen privatiseras och tvingas in i en marknadsmodell där ingen marknad finns. Och där staten varken tar ansvar eller förmår att sänka kraven.
Ansvaret skulle möjligen handla om att myndigheterna sprids ut i obygden och får den nya rollen som glesbyggdsbidrag. Inte konstigt att antalet myndigheter måste växa, som kompensation för utflyttat näringsliv.

När moralen blir lag

Med Bush i vita huset har USA och därmed också resten av världen gått in i det nya millenniet i en nymoralistisk anda. Även i Sverige märks tendenser till att individens frihet naggas i kanten med moraliska värden som argument.

I går dömdes en 26-åring till 6 månaders fängelse för att han legat med sin flickvän. Detta för att flickvännen var under 15 år. Helt rätt enligt den nya lagen, och kanske även i linje med mångas moral. Helt klart rätt enligt föräldrarnas moral, som drivit frågan. Inte bara mot 26-åringen, utan även mot sin egen dotter.

En konsekvens är att personer under 15 år inte har sexuell bestämmanderätt. Föräldrar har dock fortfarande rätt att bestämma över vem deras barn ska umgås med, hur kränkande detta än må vara.

Dålig timing för nationaldagen

I dagens globala samhälle finns det gott om subkulturer som verkar över nationsgränserna. En stockholmare har oftast mer gemensamt med likasinnade i tex Paris och Madrid, än med sina svenska bröder i Sveg. Nationaldagar är därmed något som hör den gamla tiden till, och Sveriges nyinstiftade högtid får ses som ett försök från det 1900-tals-baserade politiska etablissemanget att befästa sin tynande makt.

Med eller utan nationaldag kommer nationalstatens maktstrukturer sakta men säkert att fortsätta vittra sönder, och lämna plats för helt nya, och ofta parallella maktcentra.

Arrogans i KU

Förre utbildningsminister Thomas Östros prickas inte av Konstitutionsutskottet, KU, för maktmissbruk i högskolan. Socialdemokraterna och vänsterpartiet, som tillsammans utgör en majoritet i KU, anser att tillsättningen av ledamöter i styrelser för högskolor och universitet gjorts på sakliga grunder.

Flera regeringstrogna Socialdemokrater försvarade igår utnämningarna av partibröder till diverse ledande befattningar inom myndigheter och högskola, och detta med en arrogans som vittnar om ett djupt rotat förakt för de som står utanför rörelsen.

Men den nedlåtande debattekniken riskerar slå emot dem själva. Även om det i Sverige verkar ta osedvanligt lång tid för medborgarna att inse att detta är ett parti som till övervägande del företräder makten i Sverige, dvs sig själva och ingen annan, och därför ett konserverande parti, långt från den för folket positiva förändringskraft som man uppvisade för ett sekel sedan.

Nej till förändring. Motborgare tar över

Förut var vi alla medborgare. I ett land, och kanske även i en union. Vissa såg sig även som världsmedborgare.

Hallå, finns det några medborgare kvar?

Anledningen till att jag oroligt undrar detta, är att nejsägandet verkar ta över i Europa. Föreslå en förändring, vad som helst, och majoriteten säger garanterat nej. Europa har blivit som Jämtland. Det känns skönt att sätta sig på tvären. Visserligen har man tidigare röstat fram sina politiska representanter, men nu säger man i protest nej till sin egen röst. Tillståndet för medborgaren är kritiskt. Medborgaren har blivit en motborgare.

Precis som när föräldrar försöker uppfostra sina barn, borde de folkvalda dock anlägga moteld genom omvänd psykologi: Se till att ställa frågan så att ett nej leder vidare. T ex: "Vill du att det ska vara precis som nu?" Majoriteten lär säga nej, och en ny, mödosamt ihopsnickrad, och minutiöst kompromissad konstitution kan antas. Och vi kan äntligen fortsätta med en av livets viktigare meningar - att gå vidare.

Ylva och Barbro stoppar huvudet i sanden

Ylva Johansson sällar sig till de regeringsmedlemmar som stoppar huvudet i sanden när verkligheten tränger sig på. Och det är värre än så. Förnekelsestrategin börjar påminna om den absurda propagandan i 1984. Barbro Holmberg tycker att humanitet är en humanitär katastrof, och att protester är stöd för regeringens linje. Javisst, och krig är fred.

Ylva Johansson ser EG-domstolens utslag som en välsignelse över Apotekets monopol, som om EG-domstolen uppmanar att bara vi trixar lite med lagarna ska vi nog kunna undvika andemeningen.

När makten blir en för kär framträder självförnekelsen i öppen dager. Det har hänt mången diktator, och har nu även blivit signifikativt för tillståndet inom regeringen.